Malin Hjelte

 

Malin, du är ridinstruktör här på ridskolan. Har du något tidigt ridminne från din egen barndom?

 

När jag var liten tyckte jag om envisa små ponnyer. Jag har alltid älskat gotlandsruss och jag red ett på ridskolan och ett på somrarna. Gotlandsruss hoppar lite speciellt, ganska stort, och är inte så lätta att följa. Det ena av de gotlandsrussen som jag red hade den egenheten att det drog ner huvudet efter varje hinder. Det var alltså en bedrift att lyckas sitta kvar i sadeln. Men jag tävlade med den hästen. Ett tydligt minne är från en sådan tävling – jag var nog i tioårsåldern. Jag hade lyckats klara en felfri runda och satt fortfarande kvar i sadeln. Det var en så skön känsla! Men så drog russet ner huvudet och jag ramlade av, precis före mållinjen…

Det jag egentligen tycker att detta minnet visar är att man inte alltid behöver vinna för att ha lyckats. Jag var verkligen nöjd med den där ritten efteråt, trots det lite snöpliga slutet!

 

Finns det någon häst som betytt extra mycket för dig?

 

Ja. det var ett halvblod som hette Dante. Jag fick honom när jag var tonåring. Han var då runt nio år och jag hade honom ståendes på gamla ridhuset. Dante kände igen mina steg när jag kom i stallgången och kom mig alltid till mötes i hagen. Jag hade honom ända tills han blev 30 år gammal, då tvingades vi ta bort honom.

Dante var en riktig allroundhäst, jag både hoppade och red dressyr på honom. Dessutom var han en duktig körhäst, han hade tävlat som körhäst innan jag fick honom.

 

Något favoritdjur utöver hästarna?

 

Jag har en hund som heter Majken. Hon är en spansk vattenhund.

 

 

 

 

Malin Hjelte, här med hästen Cathani